Är Du nummer 1 för Din klient?

För att kunna coacha mängder av "olika nulägen" hela vägen till elitprestationer, rekord och guldmedaljer, måste även tränaren vara på en konstant resa mot allt högre, bredare och djupare elitnivå, bland tränare.

Har du koll på vad du måste, bör och skulle behöva veta för att vara tillräckligt bra för din klient eller dina klienter?

Periodisera ditt lärande, utbilda dig mera!
Om vi som tränare vill höja oss ett snäpp eller två, måste vi givetvis veta mer än vi gissar, eller hur!
Handen på hjärtat:

1. Om vi lär oss mera om hur man tar reda på det vi måste och bör veta om vår klient, kan vi nämligen adressera det som behöver uppgraderas, byggas upp och optimeras. 
2. Rätt implementerat medför detta att vi kan förvänta oss vissa resultat, inte bara hoppas. 
3. Om vi kan förvänta oss vissa resultat, kan vi givetvis också utvärdera utfallet. 
4. När vi utvärderar utfallet, ökar vi vår praktiska och teoretiska kompetens, oavsett utfall. 
5. Efter ett tag har vi höjt oss ett snäpp eller två, 

Det "snäppet" innebär flera saker i sin förlängning. 

1. Du får sannolikt behålla de klienter du vill behålla
2. Du kommer att bli kontaktad av klienter som behöver din nya nivå
3. Du kommer då att behöva höja dig ett snäpp för att hålla marginalen
4. Processen stannar aldrig av, förrän du kliver av...

Träna tillräckligt mycket, fast mycket smartare!

Vad har man att vinna på smarta övningsval, individuellt anpassad programdesign och smart planering av träning över tid? -En hel del! Men, mest tjänar dina klienter på att du är rasande mer kompetent än konkurrensen gällande "hur" man tränar tillträckligt mycket, fast mycket smartare! Det finns bara ett litet problem. För att designa något som är "tillräckligt mycket" och dessutom kunna designa något som är "mycket smartare", krävs gedigen kunskap, erfarenhet och mängder av lärorika misstag. Det är det man skaffar genom åren.

Det är tyvärr ganska få individer som verkligen vet vad framgångsrik periodisering av träning handlar om, på riktigt.

Periodisering av träning är sannolikt det bredaste, djupaste och mest svårgreppade kunskapsområdet inom idrottsmedicin och fysisk träning för prestation. Kunskapsområdet sträcker sig från screening, analys, kravprofil, övningsval och programdesign till compliance (noggrannhet och faktisk implementering av träningen och periodiseringsupplägget), vecko-, månads-, årsplanering samt ständig dynamisk modifiering, i förhållande till utveckling av fysisk prestanda, förändrade omständigheter, vila, återhämtning, kort- och långsiktig adaptation och personliga målsättningar.

Periodisering av träning är INTE att "bara köra det man senast lärt" eller "det man alltid gjort", utan att sätta individen, träning och planering av träning i sitt stora och lilla sammanhang. Periodisering är att anpassa träningsupplägget till idrotten och träningsfasen samt individen och det faktiska nuläget i förhållande till kravprofilen. Det är en hel del att hålla reda på när man skall periodisera träning, jag vet, men alternativet är att gissa och hoppas.

Lovande periodisering, är det samma som kunnig, kompetent och framgångsrik träningsplanering som tagit hänsyn till både individens nuläge och idrottens "hela kravprofil". Bra eller lysande periodisering är det först när det visar sig att den periodisering man skapat, faktiskt genererar det man föresatt sig att påverka, uppnå och leverera i skarpt läge.

Bästa övningen, finns den?
Vi måste sluta prata om vad som är bästa övningarna och istället engagera oss i HUR man screenar, analyserar, "väljer övningar", skapar övningskombinationer, modifierar övningsvariabler, designar träningsupplägg och periodisering av träning som faktiskt är tillräckligt lovande för att till slut anses som bra eller lysande. Mitt eget mantra, "träna tillräckligt mycket, fast mycket smartare", kan vara tänkvärt i detta sammanhang!

För att kunna anpassa och designa framgångsrik periodisering av träning med god repeterbarhet (dvs. vara reliabel eller trovärdig), måste man ha ackumulerat erfarenhet av otaliga upplägg, man måste veta hur adepter agerar, reagerar, superkompenserar och adapterar i praktiken, man bör dessutom ha kommit fram till ett antal s.k. "avslut" eller "hårda utfall". Man måste kunna backa sina teorier med praktisk erfarenhet och resultat. Detta kan vara positiv resultatutveckling, prestationer, placeringar och utvecklingskurvor samt exempelvis fallande skadeincidens, ökad belastningstålighet och andra mått som betyder något, på riktigt.

Vi kan INTE träna alla adepter likadant!
Det finns nämligen INGET optimalt upplägg som passar alla. det finns inte ens ett upplägg som passar alla inom samma idrottsgren eller samma lagidrott. Alla individer är unika, har en unik biokemisk individualitet liksom en unik biomotorisk nivå och en unik ambitionsnivå. Den "bästa träningen" är den träning som ger "just denna adept", den effekt, den kroppsliga/cellulära förändring eller det resultat man eftersträvar, punkt!

Förändring tar dock TID och alla luckor, svaga länkar och tillkortakommanden kan INTE täppas till med ett enda programupplägg. Ibland går det åt många uppgraderingar, flera nya programupplägg och tom hela säsonger att fixa till önskad fysik eller önskad förändring. Vi måste lära oss att förhålla oss till nuläget och inte frestas att hoppa över viktiga faser av kvalificering, uppbyggnad och optimering.

Standardträning, ger på sin höjd standardbra utfall! 
Som tränare eller coach skall man välja de övningar och det övningsupplägg som bäst och på rätt komplexitetsnivå, täpper till de luckor/tillkortakommanden som screening och analys av en professionell screening och testprocedur identifierat!

Det är således INTE smart att träna ett helt fotbollslag eller ens alla längdhoppare/sprinters med exakt samma övningar (stressorer) och med samma övningsvariabelinställning (set, rep, tempo, intensitet, vila). Givetvis förekommer pass där ett flertal övningar och komplexitetsnivåer är gemensamma, men de olika individuella biomotoriska färdigheterna skall ha genomslag på hur övningsvariablerna är skrivna.

Med periodisering av träning menar jag INTE BARA vilka dagar i vecka man skall köra ett specifikt träningsprogram/pass år ut och år in. Jag pratar om den professionella

• sekvensiella (vecka efter vecka, månad efter månad...), 
• parallella (träningsperioder som överlappar varandra eller löper parallellt) och 
• intermittenta (program eller upplägg som återkommer med olika tidsförskjutningar), 

fördelningen av enskilda program, programupplägg, träningsinriktningar och fokusering på olika biomotoriska variabler (flexibilitet, stabilitet, mobilitet, balans, koordination, styrka, power, uthållighet, kondition etc.) över en längre tidsperiod (månader till år eller olympiader) som sakta men säkert skall resultera i rekord, medaljer och uppfyllda målbilder.

Vi måste lägga mera pengar på att utbilda oss och lära både djupt och brett!
Vi måste nog fundera både en och två gånger på hur vi i Sverige skall uppgradera prioriteten på alla de tränare (styrke- och powercoacher, grenspecifika tränare etc.) som inte skulle vilja annat än bli mer kunniga och bättre utbildade för att kunna screena av sina adepter, analysera vad dom fått reda på, konstruera program utefter denna analys och slutligen kunna återscreena och modifiera program samt periodisera detta för att skapa bästa möjliga lågsäsongsträning respektive högsäsongsträning under flera år.

Till slut blir det ändå som med våra bästa adepter. Den tränare som är smartast med sin egen vidareutbildning, reflekterar och tänker själv, lär av andra duktiga kollegor och värdesätter kunskap, erfarenhet, effekt och ödmjukhet vinner i längden! Tänk på detta när du tvärsäkert säger att du vet hur man skall träna redan innan du vet vem som är adepten eller när du väljer din nästa utbildning!

Doctor betyder också lärare!

Min fru Anna och undertecknad har precis skänkt en bok till en blivande kvinnlig student på läkarlinjen.
Vi ville på något sätt bidraga med en bra grundplåt för att det massiva kommande lärandet inte bara skall bli en lärprocess utan en kombinerad lär-, reflektions- och integrativ process för en lysande effektiv framtid. Vi skrev så här i boken.

Till N.N. 2015-06-12
"Doctor betyder också lärare. Det är precis vad det handlar om. Att lära människor att göra bättre val i livet och att förstå sin egen kropps signaler och behov. Alla människor har en unik biokemisk individualitet och olika behov. För att kunna hjälpa på individuell nivå, måste det vara kundens (patientens) behov som styr vilken hjälp och rådgivning hon skall få.
Att vara holistisk innebär att ta hänsyn till hela människan och hela bilden samtidigt som man undersöker delarna och jobbar med metoder som just den människan är i behov av eller kan dra nytta av. För att kunna göra det, behöver du vara öppen för många olika lösningar, ha en stor verktygslåda att plocka ifrån.
Var öppen, generös och respektfull när du bygger upp ditt nätverk av olika kompetenser, förklaringsmodeller och kollegor. Gå Din egen väg och lär från många olika "lärare" och områden, våga lära, vara och verka brett och djupt. då kommer du att göra skillnad i framtiden, Stor skillnad!"
Be the change you want to see/Anna och Joakim

Efter att ha läst igenom texten ovan, säger den blivande läkarstudenten. "Så otroligt kul att ni valde just denna boken, jag har tänkt köpa den så många gånger, jag är så intresserad av vad hon skriver. Jag tänker faktiskt aldrig bli en läkare som sätter en cortisoninjektion där klienten pekar utan att ta reda på och adressera vad problemet egentligen beror på. Tack så hemskt mycket, jag lovar verkligen detta, tack igen."

Vi håller givetvis tummarna för att hon sitter där om 7-8 år och berättar vad hennes kunder (patienter) skall förändra, göra och tänka på för att adressera och normalisera det effektiva orsakskomplexet bakom besvären. Framtiden får utvisa om boken vi gav bort och erfarenhetsbudskapet vi bifogade, hade sådan inverkan på resan, destinationen och framtida lärargärning med kroppen som huvudintresse, som vi och naturen hoppats.

För eller emot bålstabilitet, är det smart?

Att bara vara för eller emot, hämmar utveckling. Eftersom vi ofta pratar om samma saker, när vi är för eller emot, fast på olika ställen och med vilt skiftande kunskapsnivåer och praktisk bredd, djup och erfarenhet, blir det oftast inget annat en en patetisk debatt om ingenting.

Fortfarande 20-25 år efter att man (Hull, Hodges, Richardsson m.fl) listade ut/mätte upp med vilken initial sekvensering (ordningsföljd), timing (tidslängd, överlappning) och succesion (taktik i förhållande till process och utveckling av förlopp) humana organismer slår på allt mer förtryck och mottryck i "bålen" vid förberedelse till arbete eller under ökande belastningsprofil och utmaning, rasar debatten om man är "för" eller "emot" det som händer inledningsvis och vid s.k. "lättare utmaningar" typ resa sig, vända sig, stå, gå och bara vara gentemot lyfta, pressa, dra, vrida tyngre, tungt, maximalt och slutligen utveckla power!

Jag förstår dock att alla inte kan förklara sig lika lätt som de som vistats i forskningsvärlden och implementerat i verkligheten kring denna fråga i lika många år, bl.a. undertecknad. Eftersom jag inte direkt är någon nybörjare på området att bygga upp fysisk kapacitet, resultat och hållbarhet i mängder av olika idrotter, blir jag brydd över att diskussionen aldrig går framåt, bara står kvar och skvalpar, medan vattnet blir allt surare.

Bifogar därför lite matnyttiga vetenskapliga och erfarenhetsmässiga rader kring organismen människans komplexa sätt att skapa stabilitet för att undvika rörelse (behålla position, hållning, inte vackla etc.), skapa rörelse och utföra olika utmanande typer av arbete.

Så när du "råkar ut" för denna "sura för- eller emot-debatt" eller ineffektiva oenighet om kunskapen kring bålstabilitet, skall ni veta minst följande:

1. All biotensegritet (bio=liv, tensegritet= kraft/tension som utmanar en integritet/en skapelse) skapas av ramverket och de inre och yttre krafter som verkar på och genom den tredimensionella struktur (läs på mera via referens i slutet av denna post) som avses.
2. Om man skall lyfta lite, lätt och lågbelastande kopplas det på mindre inre krafter än om man skall lyfta tyngre och mer utmanande, det är grundbulten.
3. Det det hela handlar om EGENTLIGEN, är ett kontinium av samverkande och interagerande krafter och biologiska strukturer som kan kallas för en mängd olika namn, betäckningar och koncept, typ Hollowing (den initiala lätta anspänningen som känns och upplevs som en lätt anspänning, ökad hårdhet och tendens till minskad diameter av mittsektionen) och Bracing (den ökande diameter som är förknippad med ökande bromsarbete under excentriskt arbete i mittsektionens/bålens alla ingående vävnader och funktioner).
4. Debatten "för" eller "emot" är tyvärr inget annat än en okunnig lek med namn, beteckningar och strategiska ställningstaganden. Namnen är oväsentliga uttryck för ena eller andra ändan av ett kontinium av initial anspänning och inre-/yttre bålstabiliserande lösning hela vägen till senare lösningar med betydligt mer globalt påslag som opererar "uppe på/som en succesion av" den initiala anspänningen/påslaget.
5. Förr eller senare måste alla parter, oavsett vad man uppmanats att "tro på" eller "valt att marknadsföra sig som", ändå förstå att bål-/kroppsstabilitet i tre plan är produkten av en multiplikation längs ett kontinium av 3-dimensionell biotensegritet, vilket bl.a. består av det anatomiska ramverket, dess vinklar (riktningar för musklers fibrer/drag, trabekelverk, anatomiska strukturer), dess knutpunkter och den komprimering/deformation under samtidig kraftfördelning och motståndsökning/stabilitet (både excentrisk bromsning av kraft i musler och fascia samt ren böj-, vrid- och komprimeringskraft) som effektueras.
6. Ju mer s.k. "för"-påslag (pre-set) man behöver för att initiera en rörelse eller ett lyft, ju mer måste man spänna, både reflexmässigt och volontärt (viljemässigt/medvetet).
7. Ju mer man spänner upp de interna (det som tillhör den inre/initiala bålstabiliteten) och externa stabilitetsskapande strukturerna med en viss sekvensering, timing och siccesion (integreringen med de yttre både stabiliserande, supportande, neutraliserande och rörelseskapande strukturerna), ju mer sekundärt initierad/producerad kraftutveckling/energiansamlig sker genom och via excentriskt s.k. bromsarbete (ökad stabilitet genom förväntad funktionell deformation/motstånd).
8. Därav en mer eller mindre tydlig ökning av bukdiameter vid tyngre insatser och ökat krav på kraft- och deforationsfördelning (det man bl.a. ger namnet bracing).
9. Debatten handlar mer om att ha "rätt" eller "fel", istället för hur det verkligen fungerar och att det är ett föränderligt komplext samspel av struktur och funktion i förhållande till utmaning.
10. Man kan INTE vara för eller emot den ena eller andra ändan av SAMMA PROCESS, lika lite som man kan vara för eller emot att det krävs större stötupptagande struktur i framändan på en bil om man vill krocka i högre hastigheter än i mindre hastigheter.
11. Det är nämligen först när komprimeringen och kravnivån når en viss gräns eller ny profil som systemet ändrar taktik, når andra strukturer eller adderar mera potential. Det är detta som är biotensegritetens genialitet, ökat motstånd vid ökad kravnivå för bibehållen funktion. Till en viss bristningsgräns givetvis!
12. Man skall istället FÖRSTÅ och IMPLEMENTERA de olika bålstabiliseringsaspekterna i förhållande till den unika klientens nuläge, luckor och rådande kravprofil. HELA vägen från där det inte fungerar till dit man vill komma! Jag vet att det fuskas en hel del på detta området!
13. Så snälla, sälla er inte till någon sida, förstå BÅDA sidorna och alla punkter däremellan wink emoticon! 

Om jag bara fick ge tre lästips ;-), för att sluta tycka och börja reflektera! Jag vill ju egentligen ge 63 lästips.
"Biotensegrity, the structural basis of life" av Graham Scarr
"The pelvic girdle" 4th ed., av Diane Lee
"Clinical Rehabilitation" av Pavel Kolar et. al.

Talang och slutresultat är inte samma sak!

Vad är en talang och vad definierar i så fall en talang och varför är beslutet det som avgör? 

Att vara snabbare än alla andra i klassen som 10- eller 13-åring på 60 meter, är det en talang för sprint? Att göra flest mål i fotbollslaget som 10- eller 13-åring, är det talang för fotboll? Att vara högst rankad bland13-åriga badmintonspelare i Sverige, är det talang för badminton? Att kunna skriva och läsa mycket tidigare än sina jämnåriga, är det talang för yrket författare? Att kunna dribbla av hela lag och sätta pucken högt trots trängda lägen, är det talang för hockey? Kanske, kanske inte!

Talang är subjektivt
Talang är ett subjektivt ord med en väldigt stor spridning av betydelser beroende på vem man pratar med, vad man pratar om och i vilket paradigm man befinner sig i. Det vi ofta benämner som talang är egentligen mera att betrakta som enskilda delar av eller enstaka faktorer ingående i, det effektiva orsakskomplexet som definierar en extremt bra utövare av en viss idrott eller visst yrke.

En s.k. "talang" är inte alltid en talang, utan en person som uppvisar bra förmåga på en eller flera av de förmågor och prestandamått som definierar en extrem komplett utövare i en viss idrott eller yrke. En "kommande stjärna" är inte alltid en kommande stjärna, utan en individ som uppvisar bra förmåga på en eller flera av de förmågor och prestandamått som definierar en extrem komplett utövare i en viss idrott eller yrke.

Ordet "talang" definieras i Svenska akademiens ordlista som: Person med en begåvning eller fallenhet.

Talang är bara en delförmåga
Problemet med talangdiskussionen är att de som diskuterar oftast inte har någon "talang" för att sära på delförmågor och samverkande komplex av delförmågor. Och då pratar jag inte bara om styrka, stabilitet, power, speed, agility, uthållighet, flexibilitet, koordination och balans, jag pratar om anatomisk mognad, fysiologisk mognad, mental mognad, emotionell mognad, drivkrafter, social situation och back-up, intellektuell miljö, mentorer, självkänsla, kompisar, trivsel, lagledare, busschaufförer och mycket, mycket annat. Ofta hänger man upp mediokert vetande på ett fåtal faktorer såsom snabb, stark, stabil, uthållighet, kondition. Få vet skillnaden och de många olika variablerna bakom dessa ord. Ännu färre vet hur man bedömer, integrerar och vidareutvecklar dessa variabler. Ändå vet man att den lite snabbare 13-åriga tjejen är en "talang" framför en lite långsammare dito som inte platsade i laget, men som senare blev landslagsspelare medan den snabba tjejen bara hade spelförståelse och uthållighet för lägre divisionsspel i vuxen ålder.

Talangdebatten är lika patetisk som välbehövlig i vårt stressade och monistiska samhälle där brist på riktig kunskap och förenkling intill det bisarra råder. En delförmåga att vara större och tyngre kan göra att en anatomiskt/kroppsligt tidigt utvecklad 13-åring kan åka rakt igenom det andra laget och göra flera mål än någon annan, är denna spelare en talang? Eller är han/hon egentligen bara lite före i förmågan att växa upp? Är den som vinner Skol-SM för 14-åringar i kula, en talang för kula? Eller kan det vara så att denna person har en lite tidigare fysisk utvecklingskurva för stabilitet och kraftutveckling än sina jämnåriga?

Talang och slutresultat är inte samma sak
Det jag pratar om är givetvis vår tendens att blanda ihop ingredienser med slutresultatet. Bara för att man snabbt fått tag i mjöl och socker, betyder det inte att man har talang för att baka bra sockerkaka! Man kanske aldrig utvecklar förmågan att hitta tillräckligt med ägg, mjölk, smör och bakpulver. hoppsan det var ju ganska många förmågor som ännu inte var på plats. Bara för att man tidigt visar förmåga för vissa moment eller delförmågor i en viss idrott eller yrke, behöver det nödvändigtvis inte betyda att det varken räcker eller vill sig hela vägen.

Fokus på ordet talang "som hela kakan" kan vara olyckligt många gånger, eftersom det ofta leder till tidig specialisering och fokusering på ensidig träning och nötning av både kropp, psyke och glädjen för rörelsen, utmaningen eller spänningen. Det kan gå alldeles utmärkt att fokusera på en enskild idrott från unga år, lika väl som det kan gå galet och leda till utbrändhet och ingen idrott alls redan som 17-åring. Jag har sett och coachat båda typerna i snart 18 år som naprapat och elittränare. Det tråkigaste som finns är när man ser en glöd släckas i en s.k. talang, där man inte fått påverka i rätt riktning tillräckligt mycket eller helt enkelt eldat på alldeles för mycket och hårt, utan tillräcklig kunskap och erfarenhet om att mängden ved var begränsad i vedboden och att det behöver fyllas på varje sensommar!

Det är beslutet som avgör
Det är inte talangerna, dvs. begåvningen eller fallenheten för vissa sekvenser eller delförmågor i en idrott som avgör i längden. Det är BESLUTET som avgör, dvs. beslutet att ta alla mina förmågor oavsett bra eller dåliga, utveckla dem efter bästa förmåga och med bästa support, under tillräckligt lång tid för att komma hela vägen! Det är individerna som tagit det häftigaste beslutet, är beredda att backa upp det och dessutom genomför jobbet som krävs över tid, som kommer längst! Om man utöver detta dessutom har en eller flera avgörande delförmågor (talanger) som fortsätter att utvecklas och vara lite bättre än alla andra genom karriären, då vinner man VM och OS före den som hade lite mindre "talang", inte annars! Skit i talangscouting, börja jobba med att bygga upp det som krävs för alla som vill. Då kanske vi får nytta även av dem med talang för olika moment.

Det brukar nämligen vara så, att de med den s.k. "tidiga talangen" slutar i förtid, eftersom alla sagt att dom var, just "talang"! Det betydde att dom aldrig behövde vara med på torsdagsträningarna, eftersom de visste att de fick spela/tävla på helgen ändå. Det är då man inte utvecklar förmågan "mental hardness", vilket gör att man inte orkar genomföra BESLUTET!