Bry dig mera om dem som vill!

Om man inte har någon tavla vet man inte vad man skall sikta på och kan inte heller utvärdera om man blir bättre, skall ändra inriktning på träningen eller skruva om siktet!

Jag blir med jämna mellanrum kontaktad av tränarkollegor och adepter som stöter på mer eller mindre uttalad okunskap eller ovilja att förändra träningstänk. Jag har hört det mesta,

• Fystränare i ishockey som på fullt allvar tror att konditionsträning i "steady state" tempo typ 5-10 km på tid och konditionsvärdet (VO2 max) är de variabler som bäst predikterar (förutsäger) om en person har en bra HOCKEYUTHÅLLIGHET. Att kondition är en sak och grenspecifik uthållighet en helt annan sak, har gått oberört förbi dessa huvuden. Som bekant behöver man båda fast i kraftigt olika fördelning beroende på idrott. När det gäller hockey så är det ju inte en klassisk konditionsidrott, snarare en högintensiv intervallidrott med frikostiga viloperioder.
• Friidrottstränare som på fullt allvar strävar efter att även deras kastare, hoppare och sprinters skall uppnå "bra" konditionsvärden utan att förstå vad detta innebär för individens fibersammansättning och förmåga att utveckla power.
• Fystränare i handboll som på fullt allvar tror att 1 mil på tid, frivändningar och hopp från 80 cm hoppboxar ger den mest och bäst överförbara E-koncentriska förmågan i handboll, dvs. vändnings- och accelerationsförmågan samt laddnings- och hopphöjden, utan att förstå att detta tvingar in 3/4 av truppen i ett s.k gravity pattern (kollapsmönster i ländrygg och underkropp pga för dålig styrkestabilitet) ofta med fot-, knä-, höft-, bäcken- och ländryggsskador som följd.
• Konditionsidrottstränare som på fullt allvar menar att man inte kan förbättra löpergonomi och löpekonomi med balans-, stabilitets- och styrketräning för löpning, skidlöpning, triathlon etc.
• Styrkecoacher som utan tanke på att konvertera stora dumma muskler från hypertrofifasen till maxstyrka, power och slutligen grenspecifik speed och uthållighet, bygger en stor och stilig bodybuilder under lågsäsongen, dvs. en person som är stor och stark med funktionell oduglig för sin idrott!

Förändringars inneboende tröghetsmoment
Trots att både vetenskap och praktisk erfarenhet ibland visar att en "annan kombination av tankeinriktningar", övningar och övningsvariabler inom uppbyggnadsträningen för en viss gren eller lagidrott ger förbättrad effekt per investerad tid, envisas många ledare och tränare med sitt gamla och ibland ineffektiva upplägg! Varför är det så?

Bekvämlighet heter den största faktorn. Det upplevs nämligen som mycket jobbigt att inte bara sätta sig in i nya och nygamla teorier, det saknas ofta grundkunskap nog för att ens värdera om ett annat sätt är användbart för individen, laget, de biomotoriska variabler man vill bygga. Av den enkla anledningen blir ni, kära vänner, avsnoppade redan vid första kontakten. Rädsla för det man inte kan tillräckligt om, ger dessutom en automatisk skyddsreflex "mot" det nya och "för" det man är van att utföra.

Andra faktorer till varför man ratar en ny inriktning/ny tränare och sådant som sannolikt är effektivare än det rådande träningsupplägget, är:

• Okunskap om helheten, dvs. idrottsmedicin, modern idrottsfysiologi, screening, programdesign och periodisering av träning, återhämtning, kost och vila.
• Okunskap om de olika biomotoriska generaliserade och grenspecifika förmågor som tillsammans utgör idrottsprestationen.
• Att man mycket väl anar det oundvikliga MEN inte kan "ha fel"!
• Att man mycket väl anar det oundvikliga MEN måste "ha rätt"!
• Att man är inofficiellt tvingad till enkelriktning inom ett visst idrottssegment, dvs. en av nackdelarna (bland alla fördelar) med idrottsspecifika tvingande steg-utbildningar inom vissa idrottsförbund. Dvs. man måste hålla fast vid "sanningarna" vi lärde oss på utbildningen, för det går ju inte att lära om, eller?
• Att man helt enkelt måste träna på ett visst sätt enligt sponsoravtal och sponsorkoncept.
• Att man aningslöst bara gör som man brukar eller som man alltid gjort, dvs. bara är en glad amatör och varken har tid eller uppdraget att utvärdera eller kritiskt granska det man gör. Typ. krångla inte till det nu, bänkpress och benböj i Smithen först och sedan ut och spring 5:an!

Stort kunnande skall späs ut i mindre portioner och skapa nyfikenhet! 
Mitt förslag till er, kära kollegor, är att inte dela med er av hela ert kunnande med en gång. Tala bara om en eller max två saker som ni skulle kunna tillföra. Om man berättar allt man vet och allt man skulle kunna förbättra är det en naturlig reaktion att slå dövörat till och rata allt, eftersom man inte har kunskapsbas nog för att hantera och rationalisera informationen.

När ni väl är inne och har väckt nyfikenhet med er kunniga och effektiva approach kommer det garanterat frågor, dessa besvarar man med ny information. Vips så är man i färd med att förändra några saker till... Tänk bara på att det inte finns något egenvärde i att förändra, det måste finnas tillräckligt fog för förändring, annars kan förändrandet i sig kosta mycket mera än det smakar.

Om en eventuell uppdragsgivare inte på något sätt uppskattar din kunskap eller tycker som du, drar du tillbaka din ansökan fortare än kvickt. Det kostar bara onödig energi att försöka få de som inte vill eller inte förstår att förändra. De har lika mycket rätt till sin dröm som alla andra har till sin, vi har bara olika effektiva vägar dit. Tvinga ingen att dansa, låt dem mogna i kölvattnet av andras framgångar, bjud upp något bättre och sätt fart där istället.