Känns alltid trist när våra svenska friidrottsstjärnor utvecklar skademönster. Nu senast är det Carolina Klüft som dragit på sig "samma" stressfraktur som både Susanna och Jenny Kallur tidigare utvecklat och inte riktigt repat sig ifrån. Kanske dags att kika lite på deras gemensamma träningsmetoder, periodisering och gemensamma nämnare!En stressfraktur är oftast resultatet av upprepad vävnadsstress, där den totala ackumulerade katabola effekten överstiger den anabola effekten över tid, dvs. en vävnadsförsvagning utvecklas. Ofta sker "frakturen" där den svaga länken befinner sig eller där kroppen får kompensera mest.
Om man inte nu fattar att något är riktigt galet i stallet och radikalt analyserar vilken eller vilka tokiga övningar som ställer till det och/eller hur olika träningsvariabler/periodisering kan ha bidragit till detta uppenbara skadeutvecklingsmönster och rehabiliterar underben och hela kroppar professionellt, kan jag bara än en gång beklaga.
Snälla nån, en stressfraktur är bara toppen på isberget, dvs. slutprodukten av ett systematiskt eller upprepat fel under en längre tid. En kraftig varning från kroppen, en jättestor rödflagga, en stor mistlur som ekar, -försökt kompensera in i det sista, nu håller jag inte längre! Istället gräver vi ner huvudet i sanden, citat "Jag är inte orolig, jag kan träna på nästan för fullt, inomhussäsongen är inte i fara...". Jag storknar, vilken analys, vilken rådgivning, puuhh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar