Tre elithockeypremiärer står för dörren. Allsvenskan på onsdag, Elitserien på torsdag och division 1
på söndag. Eftersom jag har både ett och två ben i alla dessa serier som fystränare, naprapat, styrke- och powercoach vill jag bara förmedla min syn på om ett lag är konditionsmässigt vältränat eller ej.
Ju fler elittränare i hockey jag intervjuat och samarbetat med i olika sammanhang, ju mer fakta och erfarenhetskunskap får jag på fötterna gällande den extremt dåliga korrelationen mellan bra Coopertest tider och bra ishockeyuthållighet. Det är till och med så illa, att flertalet tränare (inklusive undertecknad), talar om en omvänd korrelation. Dvs. de uthålligaste killarna på isen ofta befinner sig i den sämre halvan i laget gällande Cooper-testet!!!
För oss som är någorlunda insatta i grenspecifik konditionsträning och den enkla grundregeln att du blir det du tränar och lite vid sidan om, är ju detta ingen överraskning direkt! Grenspecifik kondition för hockey bygger man givetvis genom att efterlikna det tids-, periods-, tempo-, intervall-, vilo- och intensitetsspektra inom vilket hockey utövas. Så om du bygger upp din grenspecifika kondition genom högintensiv intervallträning (av vilket det finns en myriad olika former, givetvis mer eller mindre bra för hockey), blir du bra på att klara en högintensiv intervallidrott (ex.vis ishockey). Om du däremot lägger upp träningen för att få en bra Coopertesttid, blir du bra på att prestera en bra Coopertesttid (ex.vis en löpartävling över 3 km). Så när den duktiga Coopertestkillen skall prestera det han inte tränat på, blir det inte så värst bra. Jämförelsevis med killen som tränat korrekt periodiserad intervallträning m.m.
Specificitetsprincipen gäller således, oavsett hur länge man lurats att tro på den idrottsmedicinskt politiskt korrekta tron om hur alla idrotter skall bygga kondition på samma sätt. Fantastiskt dumt! Man skall alltså bli bättre på att återhämta sig mellan byten, perioder och matcher i ishockey, via medeldistans-långa löppass i steady state tempo långt under och långt ifrån den komplexa tid-, intensitets-, tempo-, vilo- och periodverklighet som råder på en ishockeyplan.
Redan en bra tid på 3000 meter skvallrar om att du sannolikt sakat lite för mycket poweruthållighet, dvs. anaerob uthållighet till förmån för en aerob uthållighet. En hockeyspelare borde aldrig springa längre än 300 kvalitetsmeter eller har längre intervaller än 45-60 sekunder innan en lågintensiv period tar över motsvarande spel med två, tre eller fyra femmor, dvs. 45-180 sekunder! Att periodisera denna del av uppbyggnadsprogrammen är en konstart fler borde ta del av om man vill bygga uthållighet för hockey och inte en löpartävling.
Förstå mig rätt nu, jag skrev aldrig någonstans att en ishockeyspelare inte får springa längre rundor än 300 meter, jag skrev bara att man måste variera alla variablerna så att man belastar alla olika kroppssystem att träna sig på det man skall prestera eller helst lite värre. Jag springer som längst 5-10 km med mina hockeyadepter, observera jag springer själv med och dirigerar tempot tills jag inte klarar att hålla dem stången längre, vilket händer. Jag har nämligen för vana att själv testa mina egna program, Under dessa "rundor" är det sällan samma tempo i mer än 30 steg! Hur många steg i samma tempo går det på 3000 meter och hur lågt är tempot? Är Coopertest ett grenspecifikt test för hockey? -Hmmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar